fredag 28 december 2012

Tiden och livet som det kan vara.

 
Fredag igen och tiden rann iväg.
Jag hann inte fota i dagsljuset som jag ville, så bilden har inget med orden att göra idag
mer än kanske en längtan efter tid.
Tid att skriva, att hinna tänka färdigt, få klippa i tunt silkespapper och vika till pompoms.
Tid att klä mig fin i mitt nya halsband och gå ut nånstans. Vara bara jag en stund.
Men så tycker jag att ni ska läsa Sofias text från igår.
Den som berörde mig så på djupet och som fastnade i tankarna från och med då.
 Den får mig att känna mig så enormt tacksam över mitt eget.
 
Fin fredag till er.

2 kommentarer:

  1. Precis så är det ju. Jag längtar ständigt efter med tid till mitt. Att bara vara jag, och göra det som jag har lust med. Men sedan så kommer det andra i kapp, den djupa tacksamheten över barnen. Det är inget jag vill ta för givet. Det är inte helt lätt att hitta balansen alla gånger. Men det behöver kanske inte finnas något motsättning däremellan, hoppas jag i alla fall :)

    Måste bara få tacka dig för din fantastiskt fina blogg!

    /Sarah

    SvaraRadera
  2. Nej precis... jag längtar ständigt efter mina barn när jag inte har dom nära, samtidigt som längtan efter egen tid nästan är konstans närvarande också. Man får försöka hitta en balans och vara i stunden mer så gott man kan...

    Och du.. TACK! Så otroligt glad jag blir att du gillar min blogg.

    Kram Nanna

    SvaraRadera